Gothia Cup fick äntligen gå av stapeln igen efter två års uppehåll och vilken fantastisk upplevelse det blev. Såväl för alla våra spelare, ledare, föräldrar samt vi som fick vara med vid sidan av våra lag och se den glädje, entusiasm och kämpaglöd som alla visade. En av de som följde våra lag från läktaren var Henrik Wetterlundh. Henrik var en gång i tiden med och bildade Södra Sandby IBF och har i flertalet år var engagerad i klubben (under dess olika former), varit ordförande och styrelseledamot på förbundsnivå samt en engagerad innebandyförälder/-supporter. Nedan delar han med sig av sina tankar kring den nyss avslutade upplagan av Gothia Cup.
Idrott när den är som bäst!
Efter en magisk helg i Göteborg, fylld med idrott, samvaro och glädje känner jag att jag behöver dela med mig av mina upplevelser.
Min innebandyresa startade på riktigt den 6:e Juni 1990, då jag med några hängivna idealister startade en klubb som då hette Södra Sandby IBF. Ingen kunde då förutspå hur detta beslut i ett uterum i föräldrahemmet skulle förändra mitt och på vägen många människors liv. 1993 var mitt första besök på Gothia Cup, och många sömnlösa nätter på hårda klassrumsgolv (de uppblåsbara madrasserna var inte uppfunna då) skulle följa under drygt 20 års tid. Varje år inleddes med resor till evenemangsstaden Göteborg, och lika glädjefyllda resor som denna gång. Efter att ha levt innebandy dygnets alla vakna timmar i föreningsregi under 25 års tid, och fick vara delaktig i bildandet av SödraDal, för att på nära håll följt nästa steg som blivit IBK Lund. De senaste 10 åren har jag vikt mitt engagemang med de större penseldragen inom skånsk och svensk innebandy, och förhoppningsvis på ett hörn bidragit med verktyg för föreningarna i Sverige att utvecklas, så även IBK Lund.
Att här och nu ta risken att nämna individers namn och vad dessa betyder vore riskfyllt då mitt syfte är att hylla ALLA ni ledare som viker er fritid för ungdomarnas bästa. Men när jag nu fick möjligheten att åter vara en del av Gothia cup, denna gång som ”bara” supporter, kan jag konstatera att ert arbete är 100% avgörande för barn och ungdomars utveckling, inte bara som innebandyspelare utan som individer. Tre namn nämner jag dock. Johan Malmbjer och Ludvig Nilsson vilka stjärnor ni är, som filmar och gör ungdomarna till superstars virtuellt! Vilken grym insats, jag är så imponerad. Sedan vore det skamligt att inte omnämna Magnus Berglund, som satt med i uterummet den där junikvällen 1990, och vi har båda två kamperat ihop och verkligen vikt många timmar åt en dröm. En dröm som i allra högsta grad lever! Magnus ditt engagemang och fortsatta driv, det är magiskt att få följa!
Alla ni andra ledare, jag ser samma stora engagemang, glädje och upplever det så fantastiskt att följa er! Ni är ovärderliga, och ni ser till att drömmen är verklighet!
Min officiella roll inom innebandyn är som nämndes ovan att utveckla de stora penseldragen, och att rekrytera kompetens till arbetet på ”förbundsnivån”. Ett arbete som faktiskt är ganska svårt, då de ideella resurserna är begränsade. Men jag är samtidigt ödmjuk och inser att vi inte skall ”värva” föreningsledare, då ert arbete lokalt är så värdefullt. Det är i föreningen det händer!
Återigen TACK ledare, föräldrar och spelare för det ni gör! Ni skapar minnen för livet.
Det enda som är bittert med innebandyn som sport är att jag aldrig fick uppleva den som ungdomsspelare. Men jag gläder mig åt att fått vara med och uppfinna sporten!
Och ni alla föräldrar/supportrar, kom ihåg att ni alla kan göra en ideell insats till föreningen. Om vi är många fler som gör lite, då kan detta bli än mer magiskt.
Rock on!
Henrik Wetterlundh
(innebandysupporter)
